peaceandlove

Uppträder vi IRL som här på bloggen!

                       Är vi oss själva alltid och hela tiden?

Jag undrar om detta "snälla" som vi upplever här på bloggen (för det mesta) med kramhälsningar och styrkekramar och "snälla och vänliga" kommentarer, säger lite om hur vi människor egentligen är! Nåt som vi faktiskt också skulle vilja och våga göra IRL - jag menar - IRL så kanske vi inte törs helt enkelt blotta oss och visa oss sårbara och hjälpsamma, för man vet inte hur den andra reagerar och IRL så syns man ju tydligt! Här är vi anonyma och vågar bjussa på oss själva! Vi vågar använda hjärtat på ett annat sätt än IRL! Jag tror att det är lite så faktiskt. Tyvärr - för det är ju verkligen IRL som vi också borde vara så här hjälpsamma, stöttande och snälla och vänliga. För det ger så mycket att vara hjälpsam och vänlig!

Men bloggen kanske återspeglar lite av vårat rätta JAG! Hur många vågar visa sitt rätta JAG IRL??

Hur många vågar ställa upp för någon annan i nöd ... här gör vi det ju ofta ofta ... med stöttande och tröstande kommentarer ... men IRL - hur är det där?

Här är det också lätt att skriva Kram till helt okända människor och man menar verkligen nåt gott med det också ... men ute IRL - hur skulle människor reagera om man började säga Kram till alla man möter och träffar på, i affärer och på gatan! Folk skulle nog tycka att det vore konstigt - men kanske det är nåt vi alla behöver - ett sånt vänligt ord som inte kan skada, utan bara glädja!!!

Är vi rädda för att blotta oss för mycket  och därför undviker att göra det, bara för att kanske slippa bli sårade?

Tankar om bloggen.

Det här med att ha blogg - det innebär en hel del som alla vet - som har blogg!

Det är ett engagemang - ett givande och tagande - man skriver inlägg och läser andras inlägg, man får kommentarer och man ger kommentarer!

Man följer med andras liv och leverne - andras vardag - andras upplevelser och tankar - man ger tillbaka av sitt liv och av sina tankar.

Men att ha blogg - det tar också en hel del tid från annat - kanske viktigare saker än bloggen ... livet "där utanför" är nog så viktigt och får nog inte heller glömmas bort.

Även om "att vara med blogg" är underbart roligt och givande, så är det också en tidstjuv!!

Men återigen - tycker man om att läsa och skriva - så är nog det här sättet att skriva dagbok oerhört spännande, givande, inspirerande, roligt, peppande och trevligt!

Eller vad säger ni andra???

Tycker ni att bloggen tar tid?

Tycker ni att "vara med blogg" är roligt?

Tycker ni att det är spännande att läsa om andras gråa vardag?

Man kan fråga sig hur anonyma vi bloggare är!
En del väljer ju att vara, eller försöka vara,
helt anonyma. Väldigt försiktiga i det som skrivs,
så ingen kan härröra vem det är och varifrån det är skrivet.
Medans andra lämnar ut hela sig och sitt liv.
Hur tänker vi bloggare egentligen själva?
Jag menar:
vill vi vara okända för alla,
eller vill vi att en del skall känna oss,
man vill dela med sig och berätta,
men samtidigt kanske inte vara så öppen som en bok.
Det här är en svår balansgång,
hur man vill,
vad törs man och vad vågar man,
vem läser bloggen egentligen,
helt okända människor,
kanske dom man känner,
kanske någon av en slump läser det man skrivit,
någon som man verkligen inte vill skall läsa det som skrivits!
Hur tänkte man en gång själv när man började blogga.
Tanken för mig - var väl att vara anonym,
men samtidigt så vill jag att dom som känner mig
skall läsa, eller en del åtminstone som man känner,
kanske släkt och vänner i första hand.
Arbetskamrater, nja jag vet inte!
Både ock ...
***
Egentligen så har jag inget hemligt alls, så det
är ju bara att läsa för vem som helst.
Jag ljuger ju inte när jag skriver,
det som sätts på pränt är mina egna tankar och
funderingar som ploppar upp i skallen,
lite då och då, väldigt ofta för det mesta *ler*.
Så det är ju inte så att jag skäms för nåt
jag skriver eller har skrivit!
Jag står för det som jag sagt och publicerat.
Jag är ärligt i mina inlägg,
jag berättar om smått och stort.
Om vardagen, barndomsminnen, tankar ...
***
Men det här med att vara anonym ...
hur resonerar ni om den frågan?
Är det många som ni själva känner,
som vet att ni bloggar och läser eran blogg.
Är det familjen, släkt eller vänner?
Eller är ni "hemlighetsfulla" och inte berättat
för någon levande själ att ni bloggar?
Och i så fall varför?
Kul om någon faktiskt svarade på dessa frågor.
Det vore kul att kunna diskutera den.

En liten skyddsängel gick genom ett mörkt rum, släckte sitt strålande ljussken och hängde upp sina vingar.Gav en öm puss på din kind och satte sig bredvid dig.Denna skyddsängel sitter bredvid dig dag och natt, så ingen skall göra dig illa eller att inget hemskt skall hända dig.Dammtussarna under din säng är änglarnas tofflor.Så ha aldrig dåligt samvete för att du inte har städat.

Många är in och läser,

men få skriver en kommentar ...

Jag undrar VARFÖR?

Det kostar väl inget att skriva och kanske tycka till här!

Det är ju roligt för bloggägaren om

någon skriver nåt ...

det blir mera som en dialog då.

Även om jag inte alltid väntar mig

en kommentar,

så uppskattas den verkligen när den kommer!

Så ta nu chansen, skriv nåt hos mig,

var inte rädda! Jag är inte farlig alls!

Skriv!

Tyck nåt!

Kommentera!

Säg nåt!

Att vara Mamma,
det är nåt oerhört vackert och fint
och underbart och fantastiskt
och faktiskt inte alla förunnat!
***
Jag tycker att dom som faktiskt får den
här underbara gåvan, att få bli mamma,
att få barn, skall vara tacksamma.
***
Barn är ju Livet, Framtiden, en Gåva
utöver det vanliga.
***
Men tänk ...
det finns mammor som bara är
mamma till namnet,
jag menar:
att vara mamma det förpliktigar också nåt,
det innebär verkligen att sköta om,
att älska sitt/sina barn alltid,
i vått och torrt, att försaka för deras skull,
att ta hand om sitt lilla knyte,
att ställa upp för, att finnas till.
Men tyvärr ...
är det inte så alla gånger.
Mammor finns som bara tänker på sig själva!
Som skiter i sitt barn.
Som inte bryr sig.
Som inte älskar.
Som inte ställer upp.
Som inte finns till för ...
***
Jag vet!
***
Själv är jag en sån där hönsmamma,
som alltid ställer upp och finns till
för mitt barn, som älskar sitt barn
över allt annat ...
... för mitt barn är det viktigaste som finns!
***
Jag blir nog ibland nästan "för mycket Mamma".
***
Jag önskar att jag själv hade haft en sån mamma!
***
Även om jag är vuxen nu - så behöver
jag en sån mamma nån gång.
Och har behövt under min barndomstid,
under min ungdomstid, mitt vuxna liv.
Det behöver vi alla, oavsett hur gamla vi är.
***
Men det är tyvärr inte alla förunnat att ha en sån Mamma.
Då blir min fråga, varför skaffar man sig barn
om man skiter i dom????
***
Jag skulle aldrig kunna skita i mitt barn, ALDRIG!
***
*
***

Denna texten vill jag speciellt tillägna min moster, som tyvärr inte finns i livet mera, vilket jag beklagar djupt! Hon har alltid betytt mycket för mig och kommer alltid att göra så. Henne glömmer jag ALDRIG. Hon och min kära mormor har gjort så mycket för mig i min barndom och under min uppväxttid. Och jag har alltid hållit min moster så kär. Hon har varit både moster, storasyster, en kär vän, bästa kompis, mamma, mormor - ja ALLT - för mig. Och jag saknar henne väldigt mycket. Det är många gånger jag skulle vilja ringa och prata med henne, fråga henne om något ... Men jag är ändå tacksam för den tid jag kände henne och fick ha henne i min närhet! Vi var alltid mycket tillsammans ... och till slut bodde vi på samma villaområde. Byggde hus i stort sett samtidigt och så även min kusin - hennes dotter - bara en liten bit ifrån "vårat" område!

Jag är så tacksam för

att jag fått möta dig.

För du var speciell

och värdefull för mig.

Det som gjorde dig unik

fanns i ditt sätt att vara,

din styrka och ditt mod

och allt som du kunde klara.

Den kärlek som du gav

i omtanken om andra

ger lärdom om hur vi

ska vara mot varandra.

Du var en sån person

man lätt kan hålla kär.

Så tack för att du fanns.

Och att jag fick möta dig

och lära känna dig!

Miraklet är inte att flyga i luften eller gå på vatten,

utan att få vandra på denna jorden.

Detta tänkvärda tycker jag är sååå himla bra!!

När en krukväxt mår dåligt flyttar man den till ett annat fönster och sköter noggrannare om den. Om man själv mår dåligt i livet stannar man ofta kvar där man är och kämpar vidare, när man kanske bara behöver inse att man är rätt person på fel plats.

Läser i Aftonbladet precis, om en ny scanner som kan läsa dina tankar! Det ligger väl ändå i framtiden ännu ... men tanken svindlar! I kampen mot terrorism stod det i tidningen ...

Visst skulle det vara bra ibland ... men tänk så hemskt om det faktiskt skulle vara så i samhället - att någon apparat lagrar all information som vi människor tänker! Hemska och fruktansvärda tanke! Det är nästan som någon film ...

Nu blev detta lite väl djupt på morron att läsa - så jag övergår till väderprognosen *ler*.

En mor ser ned på sitt nyfödda barn,
det blev en dotter.
Hon ligger intill hennes bröst,
röd och så liten och hjälplös
men vackrast i världen!
En mor tänker:
Hon ska inte göra om min misstag!
Denna fullkomliga varelse ska skyddas från allt ont!


Kunde barnet tala då skulle det säga:
Men mamma, låt mej göra mina misstag,
annars blir de inga misstag!
De måste genomlevas,
inte bara höra berättas!
Kväv mej inte med din ångest!
Då måste jag gå igenom mina misstag med trots
och då klarar jag inte krisen när den kommer.
För det gör den!
Och jag måste ha den
för att bli lika vis som du!